I ungefär en månad till stod jag ut. Juli och Augusti var hemska månader. Han kom ett par gånger till hem till mig och vi hade sex och pratade lite, men han var alltid kall och distant emellanåt. Förhållandet avslutades sakta, han drog sig undan mer och mer. Vi hade bokat tid för ett fertilitetstest, dagen innan träffades vi för att prata. Jag började med att fråga om vi fortfarande var tillsammans, han visste inte. Vi pratade i flera timmar och det avslutades med att vi gjorde slut på relationen. Det kändes skönt, jag kände mig fri. Velandet var över. Jag hoppades ändå att vi skulle hitta tillbaka till varandra efter att han var klar med sitt sökande. Vi gick till fertilitetsmottagningen och fortsatte med testerna eftersom jag ville veta om jag kunde bli gravid. Efter mötet åkte vi till honom och hade sex. Det var jobbigt, det kändes som att jag enbart var sex för honom, att han klippt av alla andra band. Han hade tagit ned bilder han hade haft uppsatt med mig. Vi pratade en hel del om varför han inte tyckte att det fungerade mellan oss, och allt kändes bara som ursäkter, eller höns gjorda fjädrar, han hittade till och med på saker som ursäkt till varför det inte fungerade. Dagen därpå åkte han till USA på en rundtripp, troligtvis träffade han en tjej där. Han sa inget, han var väldigt kortfattad då vi pratade efter det, ännu mer än tidigare. Det var tydligt att han inte ville ha någon kontakt och att han sökte saker att irritera sig på över mig för att kunna släppa taget. Vi hamnade på en fest tillsammans någon månad senare och dansade med varandra, det blev fråga om han skulle sova hos mig eller jag hos honom. Han tyckte att det inte var så bra att sova hos honom för det skulle kunna bli konstigt för hans inneboende om jag kom tillbaka och skulle äta frukost där. Jag valde att åka hem till min kompis istället. Lite senare var det en workshop där vi stod bredvid varandra och var nära varandra hela tiden, det kändes som att en del av isen mellan oss var smält och att han var lite mer öppen för mig igen. Men vi hade ingen mer kontakt efter det. Hela capoeiragruppen åkte till paris i november några dagar på en stor workshop. Jag, Miguel och två andra delade rum. Det var trevligt, jag och Miguel dansade, umgicks och lyckades till och med ha sex en snabbis på rummet då ingen annan var där. Sista kvällen där dansade vi hela tiden tillsammans, tills hans vän kom med två tjejkompisar. Resten av kvällen var Miguel med dem och dansade bara med en av dem tjejerna. Det var en mardröm. Jag gick. Tillbaka i Sverige mötte jag honom av en slump på bussen och tog allt med honom, att jag fortfarande inte var över honom, att jag blev jättesårad av att han bytte ut mig så lätt. Att han skulle tänka mer på vad han skickade ut för signaler, att det fanns det som trodde i Paris att vi höll på att bli tillsammans igen och att vi kanske redan var tillsammans. Att mina dörrar var öppna, att de inte går att stänga för honom och att han inte ska utnyttja det. Han sa att han inte skulle göra det. Sen sa vi ett kallt hejdå och vände ifrån varandra. Jag mådde jättebra, det var så skönt att få allt sagt. Men egentligen hoppades jag någonstans att han en dag skulle få allt på plats i huvudet och landa från grejen han var inne i och se vad vi hade, få tillbaka kontakten med hjärtat och inse att vi är perfect match. Att det gick nästan inte springa ifrån eftersom vi fortfarande tränar tillsammans och att han inte kan fortsätta göra upp en falsk bild av mig och vår relation då han träffar mig flera gånger i veckan och får det i sitt face att jag inte passar in på bilden han ville göra av mig. Sista gången vi sågs förra året gav jag honom tillbaka hans nyckel och jag fick en påse kläder som var mina från honom. Han ville att vi alla skulle iväg och äta tillsammans i gruppen, jag sa att det blev för mycket att släpa på med tanke på kassen med kläder. Jag önskade honom en trevlig resa eftersom han skulle till Mexico i lite mer än en månad, det var vad jag trodde. Han var sammanbiten då vi sa hejdå. Jag vinkade hejdå till alla och då jag vände mig mot honom hade han tårar i ögonen. Jag låtsades inte om det, men blev ledsen, arg och förvirrad. Tiden gick och vi önskade varandra god jul och gott nytt år, hans familj hälsade till mig, min hälsade till honom, jag hälsade till hans familj, men han hälsade inte till min. Jag började fundera på om han träffat någon annan. December var en magisk månad som passerade fort. Jag hälsade på min familj och mitt ex Ivan och hade mycket trevligt. Miguel var någonstans alltid med mig i huvudet och i hjärtat ändå. Vi pratade igen då jag ringde upp honom angående träning och sista påsen kläder som var mina hos honom. Det var ett kort, kallt samtal. Någon vecka senare fick jag en konstig känsla i kroppen. Jag kände att han var med någon annan. En natt så drömde jag att jag såg honom i en säng med någon annan. Jag slog sönder honom och grät eftersom det fortfarande gick att prata med hnom och att jag saknade honom att jag önskade att han kunde koppla på allt som han haft med mig igen, och bli den han var med mig, öppna dörrarna igen. Jag vaknade och grät. Senare den dagen såg jag på hans fb-status att han var i en relation med någon annan. Jag trodde att jag drömde och grät väldigt mycket ett par timmar. Men det gick över fort. Det var till och med lite skönt att han träffat någon för det gjorde det lättare för mig att äntligen släppa taget och kunna gå vidare. Sedan dess är det väl det jag har gjort och arbetat på. Mina känslor för honom går upp och ned. Han är i ett distansförhållande med en tjej som han troligtvis träffat i USA och hon bor i seattle. Alla bilder på mig är borta från hans fb-sida, och alla andra sidor, det är som att vi aldrig har haft något. Något med den här relationen och separationen känns rätt konstig och onaturlig. Det känns påtvingat och huvudstyrt. Nu är vår enda kontakt den ytliga vi har då vi ses på träningen och då talar vi inte med varandra. Ibland saknar jag honom och den han var, det vi hade. Ibland ser jag att han bara är en vanlig liten pojke som jag inte ens skulle blivit intresserad av om jag såg eller pratade med honom för första gången nu. Men den här nära, vackra, kärleksfulla och trygga mannen han var för mig, jag vet att den finns där någonstans i honom, men jag vet inte vart han tog vägen. Jag ser nya sidor hos honom nu och jag tänker ofta att vi egentligen inte alls passar ihop, att vi har helt olika stil på många sätt. Han brukade vara attraherad av min stil, det är han fortfarande tror jag. Jag förstår faktiskt inte riktigt vad som hände, eller vad som pågår i honom. Min intuition säger mycket, ibland gör den saker tydligare, ibland gör den mig bara mer förvirrad. Jag har ingen aning om vad framtiden har att bjuda på. Ibland märker jag att en liten del av mig fortfarande hoppas på att vi på något sätt hittar tillbaka till varandra. Skulle han stanna i sverige och fortsätta att träna med mig så finns en chans att det till slut blir vi igen, men jag tror att han har fokus mot USA, att flytta dit. Då blir det aldrig vi. Men vi är olika varandra också. Jag kommer att ge lektioner då vår lärare är bortrest, Miguel kommer inte att komma då, jag vet det. En av hans problem med mig var att jag tog plats, hade åsikter, som ibland inte var helt lika som hans, jag hade en egen vilja, egna saker jag tyckte om, jag visste redan om mycket av det han pratade om, saker som han ville berätta för mig och dela med mig. Jag tyckte om att diskutera och komma med egna åsikter om böcker, texter och åsikter han hade, då blev han oftast tyst. Jag fick ofta en känsla av att han hade svårt att formulera sina egna tankar och åsikter om saker, och då jag frågade honom om vad han tyckte om saker eller texter han visade mig, så hade han ofta inget att säga. Ibland tänker ajg att jag tvingade honom att blicka inåt i sig själv, och frågasätta sig själv varför han tyckte som han tyckte, gjorde som han gjorde eller var som han var. I somras då han backade tänkte jag att det nog hade blivit mycket för honom att bearbeta och att det kunde vara bra med en paus för att hitta sig själv lite. Men jag trodde att vår kärlek och relation skulle överleva. Tvärtom, så verkade han fly ännu mer från sig själv och sitt hjärta. Till andra sidan planeten och rakti in i nästa relation. Kanske att det går bra, kanske att det också krackelerar då det kommer in i vardagslunket, då hon kommer tillräckligt nära, och börjar ta plats i honom och i hans liv. Då jag kom dit fick han panik. Jag tror att han har ett stort kontrollbehov, att släppa in en annan människa in i livet innebär att man måste släppa lite på den kontrollen, ens egen vilja kommer att gå ihop med en annan människas vilja. Han kanske inte insåg det med mig, kanske att han inte inser det nu heller. Men kvinnor är inte som en möbel som man ställer in på lämplig plats i sitt liv. En annan människa har en egen värld och vilja precis som du. Vill du dela den så kan din värld bli dubbelt så stor. Men är din värld stängd för andra världar, då blir din värld, den enda värld du kommer att se. Var öppen för andra världar. Det finns något vackert, något att lära och något att ha med sig från varje värld man möter.

Det började med en obehaglig känsla jag fick i bilen på väg till min pappa. Av någon anledning kändes det som att ett band mellan mig och Miguel klipptes av. Jag tänkte att det var hjärnspöken och försökte höra av mig till honom för att få bort den jobbiga känslan. Han svarade inte, vilket gjorde känslan värre, det var nästan en bekräftelse av att min magkänsla haft rätt, någonting var kapat mellan oss. Dagen därpå skickade han ett sms, som inte hade samma värme som de han vanligtvis skickade. Känslan av hans distans höll i sig och då han ringde ett par dagar senare var det för att berätta att han måste åka till Grekland i jobbet och att han skulle stanna några dagar extra på semester. Jag blev ledsen och grät i telefonen. Ledsen över att det faktum att vi inte setts på två veckor och att vi knappt skulle ses resten av sommaren, inte berörde honom alls. Resten av veckan svarade han inte då jag ringde och skickade ibland sms till svar med ytliga uppdateringar om vad han gjorde och ett pliktskyldigt puss efteråt. Då jag kom tillbaka till Stockholm och träffade honom pratade vi. Han sa bland annat att han brukar tröttna på saker, som sina skor, capoeira och mig. Jag frågade varför han ens ville vara med mig, om han ville det. Tydligen ville han det men att vi skulle ha semester från varandra ibland. Då han var i Grekland hörde han av sig varje dag, eftersom jag sagt att jag tyckte det var viktigt att ha en bra kontakt då man är tillsammans. Tillbaka från Grekland var nästan allt som vanligt, vi sågs eller hördes nästan varje dag och mina nojor från Baståsen verkade ha varit hjärnspöken. Men någonting med honom var inte levande som han en gång brukat vara, mer att han kände sig tvingad att göra saker med mig. Min syster kom och vi tillbringade helgen hos mig. Jag lät Miguel vara för han verkade inte så intresserad av att ses eller prata. Då min syster åkt mötte han upp mig på stranden och vi gick tillsammans för att äta med hans vänner. Sen åkte vi hem till honom och allt var som vanligt. Dagen därpå pussade han mig hejdå och åkte iväg till sin yoga. Senare åkte jag till mitt jobb. Jag är med i en sight som kallas airbnb, där jag hyr ut min lägenhet ibland. En förfrågan om att hyra lägenheten kom under dagen och jag frågade Miguel om det var ok att jag stannade hos honom då de var här, och tog för givet att det gick bra eftersom jag halvt bott hos honom senaste halvåret. Han sa att det inte passade så bra. Jag blev arg och frågade varför han höll sån distans. Han svarade att han var i en period av spirituell utveckling och inte kände för att träffa mig så mycket. Jag frågade om han inte kunde utvecklas med mig, eller med mig i sitt liv. Han svarade att han ville vara själv. Jag frågade om han avslutade förhållandet, men det gjorde han inte. I helgen var jag hos min familj i Sandviken. Jag kämpade hela dagarna med att hålla huvudet ovanför vattenytan. På fredagen satte jag mig och söp med min pappa och rökte cigaretter även fast jag normalt inte röker. Jag var säker på att det var över mellan mig och Miguel. Då jag satt på en pub med min familj hittade jag anteckningar jag gjorde på början av sommaren, där jag skrev att Miguel skulle ge sig ut på en spirituell resa. Jag beskrev hur jag stod på stranden i natten; 

"Hon släpper taget och skickar solsken. Han glider iväg i sin båt och säger adjö mot sina äventyr över det blå. Hon skickar kärlek och han skickar kärlek. Han seglar över fiskarna under stjärnorna mot solnedgången. Hon står kvar i ljus och kärlek på stranden med skogen med sig, bakom sig och i sig. Han släpps iväg över det mörka och glider iväg under stjärnorna. Ett hjärta från hennes hjärta skickas till honom och en gloria tänds över hans huvud och ögat öppnas mellan ögonen av ljuset. Det blå ljuset.

Vi är hela i oss själva och stöttar varandra. Låter varandra gå sin väg med kärlek. Släppa iväg personen med ljus och solsken, med glädje och kärlek. Vara hel av solen, sin egen väg. Med kärlek till sig själv, i sig och till honom, till den andra på dens väg. Lita på ljuset, planeten, vägen, dig själv, världen. Ha förtröstan. Det kommer att gå över. På något sätt. Skicka bara kärlek, den äkta, inifrån, utan krav. Du klarar dig själv. Du är ansvarig för dina egna känslor. Låt honom ha sin väg och ta inte saker personligt."

Det hjälpte att läsa det jag skrev och det var som att en sten lyftes inifrån. Jag förstod lite bättre fasen han och jag var i. Det var inte nödvändigtvis han som var ett arsel och jag skulle kanske inte behöva kapa vår relation. Bara låta honom ta sin tid och ta hans spirituella utveckling på allvar. I tisdags kom han hem till mig och jag trodde vi skulle sätta ett klart punkt för våran relation eftersom han så tydligt visat distans och kyla. Men han kom och hånglade upp mig redan i hissen och vi hade en fin kväll då vi pratade om våra liv och vad vi vill göra. Han sov inte över, det hade jag inte förväntat mig. I hans sms dagen därpå var ytligheten och kylan tillbaka. Jag svarade lika artigt och kyligt och i morse hade han skickat ett meddelande med en länk till en musikvideo på youtube, fin låt som typ handlade om att möta världen. Han frågade om jag skulle träna ikväll och jag svarade att jag skulle jobba, sen drog jag till jobbet och lämnade mobilen hemma. Vi kommer knappt att ses de närmaste veckorna. Jag jobbar och har nästan varje helg uppbokad tills mitten av september. Ibland känner jag mig irriterad för att vi gått bakåt till någon slags loversrelation. Jag vill inte ha det så. Det ska vara på riktigt om det ska vara något. På riktigt för mig handlar om att ha tvåsamheten som en bas att alltid komma tillbaka till, som en familj. Har man varit tillsammans och rest över halva planeten tillsammans och i stort sett nästan flyttat ihop redan, så är det väl den nivån man är på, tycker jag. Att gå från partners till lovers, är inte min grej. Så nu velar jag, ska jag stanna eller gå?