Det började med en obehaglig känsla jag fick i bilen på väg till min pappa. Av någon anledning kändes det som att ett band mellan mig och Miguel klipptes av. Jag tänkte att det var hjärnspöken och försökte höra av mig till honom för att få bort den jobbiga känslan. Han svarade inte, vilket gjorde känslan värre, det var nästan en bekräftelse av att min magkänsla haft rätt, någonting var kapat mellan oss. Dagen därpå skickade han ett sms, som inte hade samma värme som de han vanligtvis skickade. Känslan av hans distans höll i sig och då han ringde ett par dagar senare var det för att berätta att han måste åka till Grekland i jobbet och att han skulle stanna några dagar extra på semester. Jag blev ledsen och grät i telefonen. Ledsen över att det faktum att vi inte setts på två veckor och att vi knappt skulle ses resten av sommaren, inte berörde honom alls. Resten av veckan svarade han inte då jag ringde och skickade ibland sms till svar med ytliga uppdateringar om vad han gjorde och ett pliktskyldigt puss efteråt. Då jag kom tillbaka till Stockholm och träffade honom pratade vi. Han sa bland annat att han brukar tröttna på saker, som sina skor, capoeira och mig. Jag frågade varför han ens ville vara med mig, om han ville det. Tydligen ville han det men att vi skulle ha semester från varandra ibland. Då han var i Grekland hörde han av sig varje dag, eftersom jag sagt att jag tyckte det var viktigt att ha en bra kontakt då man är tillsammans. Tillbaka från Grekland var nästan allt som vanligt, vi sågs eller hördes nästan varje dag och mina nojor från Baståsen verkade ha varit hjärnspöken. Men någonting med honom var inte levande som han en gång brukat vara, mer att han kände sig tvingad att göra saker med mig. Min syster kom och vi tillbringade helgen hos mig. Jag lät Miguel vara för han verkade inte så intresserad av att ses eller prata. Då min syster åkt mötte han upp mig på stranden och vi gick tillsammans för att äta med hans vänner. Sen åkte vi hem till honom och allt var som vanligt. Dagen därpå pussade han mig hejdå och åkte iväg till sin yoga. Senare åkte jag till mitt jobb. Jag är med i en sight som kallas airbnb, där jag hyr ut min lägenhet ibland. En förfrågan om att hyra lägenheten kom under dagen och jag frågade Miguel om det var ok att jag stannade hos honom då de var här, och tog för givet att det gick bra eftersom jag halvt bott hos honom senaste halvåret. Han sa att det inte passade så bra. Jag blev arg och frågade varför han höll sån distans. Han svarade att han var i en period av spirituell utveckling och inte kände för att träffa mig så mycket. Jag frågade om han inte kunde utvecklas med mig, eller med mig i sitt liv. Han svarade att han ville vara själv. Jag frågade om han avslutade förhållandet, men det gjorde han inte. I helgen var jag hos min familj i Sandviken. Jag kämpade hela dagarna med att hålla huvudet ovanför vattenytan. På fredagen satte jag mig och söp med min pappa och rökte cigaretter även fast jag normalt inte röker. Jag var säker på att det var över mellan mig och Miguel. Då jag satt på en pub med min familj hittade jag anteckningar jag gjorde på början av sommaren, där jag skrev att Miguel skulle ge sig ut på en spirituell resa. Jag beskrev hur jag stod på stranden i natten; 

"Hon släpper taget och skickar solsken. Han glider iväg i sin båt och säger adjö mot sina äventyr över det blå. Hon skickar kärlek och han skickar kärlek. Han seglar över fiskarna under stjärnorna mot solnedgången. Hon står kvar i ljus och kärlek på stranden med skogen med sig, bakom sig och i sig. Han släpps iväg över det mörka och glider iväg under stjärnorna. Ett hjärta från hennes hjärta skickas till honom och en gloria tänds över hans huvud och ögat öppnas mellan ögonen av ljuset. Det blå ljuset.

Vi är hela i oss själva och stöttar varandra. Låter varandra gå sin väg med kärlek. Släppa iväg personen med ljus och solsken, med glädje och kärlek. Vara hel av solen, sin egen väg. Med kärlek till sig själv, i sig och till honom, till den andra på dens väg. Lita på ljuset, planeten, vägen, dig själv, världen. Ha förtröstan. Det kommer att gå över. På något sätt. Skicka bara kärlek, den äkta, inifrån, utan krav. Du klarar dig själv. Du är ansvarig för dina egna känslor. Låt honom ha sin väg och ta inte saker personligt."

Det hjälpte att läsa det jag skrev och det var som att en sten lyftes inifrån. Jag förstod lite bättre fasen han och jag var i. Det var inte nödvändigtvis han som var ett arsel och jag skulle kanske inte behöva kapa vår relation. Bara låta honom ta sin tid och ta hans spirituella utveckling på allvar. I tisdags kom han hem till mig och jag trodde vi skulle sätta ett klart punkt för våran relation eftersom han så tydligt visat distans och kyla. Men han kom och hånglade upp mig redan i hissen och vi hade en fin kväll då vi pratade om våra liv och vad vi vill göra. Han sov inte över, det hade jag inte förväntat mig. I hans sms dagen därpå var ytligheten och kylan tillbaka. Jag svarade lika artigt och kyligt och i morse hade han skickat ett meddelande med en länk till en musikvideo på youtube, fin låt som typ handlade om att möta världen. Han frågade om jag skulle träna ikväll och jag svarade att jag skulle jobba, sen drog jag till jobbet och lämnade mobilen hemma. Vi kommer knappt att ses de närmaste veckorna. Jag jobbar och har nästan varje helg uppbokad tills mitten av september. Ibland känner jag mig irriterad för att vi gått bakåt till någon slags loversrelation. Jag vill inte ha det så. Det ska vara på riktigt om det ska vara något. På riktigt för mig handlar om att ha tvåsamheten som en bas att alltid komma tillbaka till, som en familj. Har man varit tillsammans och rest över halva planeten tillsammans och i stort sett nästan flyttat ihop redan, så är det väl den nivån man är på, tycker jag. Att gå från partners till lovers, är inte min grej. Så nu velar jag, ska jag stanna eller gå?